Sitter just nu i skenet av värmeljus och lyssnar på Alicia Keys nya platta. Idag har varit en... konstig dag. Idag var J på en minnesstund för en kompis till honom, sen kom han förbi och vi gick och köpte godis. Vad kan hjälpa mer mot ett krossat hjärta än godis? Men det fick mig att börja tänka tillbaka på alla som lämnat denna jord, alldeles för tidigt. Tårarna var då ett faktum och jag fick verkligen kämpa för att inte bryta ihop. Fan! Fan för livet! Fan för döden!

Men det jag har mest problem med att greppa är att ena dagen finns de, de andas, skrattar och är fulla av liv. Medan nästa dag är de kalla och livlösa, och de kommer aldrig mer att skratta igen. De är borta, de går inte längre på denna jord, de är försvunna? Fast det som skrämmer mig mest är att fast de betytt så mycket för en, så glömmer man deras skratt och leende. Man måste plocka fram bilder för att komma ihåg, och till slut är det som om de inte funnits? Därför vill jag ta tillfället i akt för att påminna.

R